Hypnotisören

Nu har jag läst slut den. Hypnotisören. Den var bra men inte wow bra. Den kunde varit så bra om jag inte tyckt att det fanns ett hack mellan början på berättelsen och slutet. Det saknades några meningar i slutet för att min tröga blonda hjärna skulle hänga med. Jag gillar inte att jag måste klura ut slutet. Det ska vara klart och tydligt.

För att saker och ting ska ha djup eller vara mångfasetterat måste de inte vara krångliga. Men när jag läser böcker tycker jag allt för ofta att det är för tillkrånglat. Oftast tröttnar jag på detta eller så fattar jag inget när jag läser det. I vissa fall om man verkligen lyckas med konsten att både vara tydlig och klar och ändå dubbelbottnad så kan mosaiken verkligen ge en viss glans till berättelsen. Det kan ge karaktärerna ett mer komplex karaktär. Men det är inte alltid som författarna lyckas med detta, enligt mig.

Det finns säkert massor av hyper smarta människor som fattar allt och tycker allt är tydligt. Men i min lilla värld finner jag det på detta vis.

Jag gillar bra slut. Ett bra slut kan verkligen höja en bok. Den kan få en att läsa om boken, ge den en chans till. Vissa saker behöver upprepas. Ett bra slut kan ge en den där känslan som man alltid eftersträvar med sitt läsande:

"Fan, vad härligt det är med böcker!"